Skriver något, bara för att...

Fan längesen jag skrev något, har väl varit upptagen... inte haft så mycket att tänka på eller att skriva om.

Well well...
Det är ruggigt tråkigt att jobba, lite roligare nu dock när det ska börja lite flickor på bygget också, även om de flesta inte ens kommer vara i våra lokaler... nu när jag tänker på det så lär det ju inte bli någon större skillnad mot hur det är nu... fan ovärt. Kanske dags att byta jobb snart, eller att sluta och göra något vettigt för sig själv... hur hamnade jag här egentligen?

Var det bara jag som i min tidiga ungdom som blickade framåt och satte mål som kanske var lite för långsiktiga?
Jag kommer ihåg att när jag var 16 så tänkte jag att när jag var 20 att jag skulle ha en viss klädstil å skulle ha flyttat hemifrån för länge sedan, eventuellt plugga, kanske hitta någon fin flicka att dela allting med och helt enkelt bara ha allt nödvändigt färdigt så att jag bara kan sikta på framgång. Nu är jag fan snart 21 och känner mig likadan som när jag var 16, bor på samma ställe, klär mig likadant och letar inte efter någon stor kärlek heller... så, i 4 år så har jag gjort vad som känns som ingenting... värt...
Det kan kännas ibland att jag har missat mina prime years att göra saker, se saker och liknande, men så kommer jag ju på igen då att jag är ju faktiskt fortfarande rättså ung, jag har fortfarande möjligheter att kunna åka utomlands helt själv och upptäcka världen, sen tänker man på de dagliga ansvar man har och inser att man kommer nog bli fast i arbetarklassen i ett par år till...
När slutar man vara ung? När slutar man se sig själv som ung?
Jag är riktigt rädd för att vakna en dag och känna mig vuxen och inse att jag har missat dom där stora erfarenheterna som man bara upplever när man är ung.

Att turista utomlands som ung är definitivt inte samma sak som att turista som vuxen... får inte, KAN inte missa en sån sak, som ändå de flesta hinner med under ungdomen.

Ibland önskar jag att jag vore 16 igen.

BLobuso

HEeej! Johannes är jheöäär
Jag har var oit å¨jobbinbtervuy =)
Det jgick brta, jag kasnslepp får kojobbet =)
Jag ksab nätpo,mihen till transcon gtypå torsdag, nej ajg menar dyp de3n 27dewt, d´å fgåtr vjag vbe3ty a om jag gvrfårt jobbneyy =)
jahg komm3et börtfja jobbqa den fgöklhjaxen3e mongtfagheygn!
Bilked bafra wsätfa dedg, så ni vbe4t =)
Jag älskar et allkaq =)

Helgen var hmm..

Yo bitches!

Söker jobb för fullt! Jag bör få tag på någonting snart.
Inge mer skola, iallafall inte nu! Woo.
Arbetsförmedlingen imorgon, måste anmäla mig som arbetslös!

Har varit i strängnäs i helgen, eller ja... Lördagen iallafall.
Kul har det varit........... tror jag.
Skulle inte spendera några onödiga pengar, det är ett lätt löfte att hålla när man har druckit, så jag spenderade bara alldeles för mycket. Annars bra.

För övrigt är jag ungefär såhär "?", vet inte vad jag vill med någonting i princip. Vet bara att jag måste ta initiativ för att någonting så hända, men det är svårt när man har flera val, och alla känns rätt eller alla känns fel.

Vill inte, pallar inte..

Skolsituation

Jaha, så kommer ångesten tillbaka..
Söndag idag...
På måndag så finns det chans för mig att fixa jobb, på måndag är det också upprop för en ny kurs på högskolan.
Vad gör jag? Vill verkligen inte fortsätta studera på högskolan, jag gjorde nog mitt livs största misstag hittills - tack vare att jag var mig själv - genom att söka till högskolan.
Jag är mest alltid implusiv och intensiv, var iallafall. Idiot som jag är så söker jag till högskolan, 'bara för att', jävligt dumt...
Jag läser något jag inte vill läsa, endast för att jag har höga krav på mig själv...
Egentligen spelar det inte mig någon roll om jag blir "någon", men verkligen så har jag den pressen runt om mig, känns så iallafall...

Vet inte om det bara är jag eller, men när jag var yngre så tänkte jag ibland "Undra vem i klassen som kommer bli "något", det lär ju vara 'han', eller 'hon' kanske... Hmm".
Efter ett tag så insåg jag att många faktist tänkte "Det lär ju vara 'Olle'", men kan jag verkligen leva upp till det? Har i princip tagit det för givet, trots att jag inte har något speciellt att erbjuda, så nu när jag faktist känner pressen till att leva upp till något så inser jag att det inte är dom runt om mig som bestämmer om jag ska bli något, det gör ju jag...

Så den otroliga press, stress och ångest jag känner just nu är inte något jag vill känna igen.
Det kommer nog kännas som mitt livs största misstag att sluta studera, men det lär inte kännas så nu.
Det kommer nog kännas som mitt livs största misstag att fortsätta studera, men det lär inte kännas så om 10 år.

"Flyt med bara!"
Jo fast det vill jag ju göra, fast det är ganska svårt att göra när studierna ska motsvara 40 timmar i veckan. Problemet är att jag tar skolpressen med mig hem, till fritiden dessutom.
Började med att jag gjorde det jag skulle - jämt - och lämnade in i tid, sen började det göras för att det "måste" göras, nu hittar jag inte ens motivationen, focus eller tiden (trots att jag har massvis) till att göra något. Oroar mig så mycket att jag inte kan göra mina uppgifter, jag kan inte spela spel eller lägga ner tid alls på fritid...
Mitt utlopp?
Mitt utlopp för känslor, mesta dels dåliga sådana, blir i form av bild, musik eller i vissa fall film och spel, inte så vanligt, men det händer...
Jag förstår att det hjälper att rita och göra musik när jag mår dåligt för att det får mig att automatiskt och relativt omedvetet att börja fokusera på små detaljer, när man fastnar i något sådant så glömmer man gärna det runt om sig.

Har iallafall sagt upp lägenheten, kändes väldigt bra och väldigt rätt.

Fittig filosofi

Ingen hatar livet, det är det bästa som finns... frågan är ju bara hur många är det som hinner uppleva det? När får man chansen? När är det min tur? Tack vare samhällsstrukturen så delas livet ut i små doser och endast en del av livet är en standard i det här samhället - tyvärr får inte alltid alla uppleva den, det är kärleken of course! Att ha ett kärleksfyllt och lyckligt förhållande, det är en del av livet!

Om någon kallar dig för toffel! Kalla dig själv då bara för levande!
En sann vän väntar på dig föralltid, situationen ändrar inget!

Småskrift och om att vänta.

Jag kan ju säga att du har väntat, tänkt vänta längre tillochmed.
Inser nu vad du måste göra, vända på steken, bli väntad på istället..
Nae, kanske är inte det HELLER riktigt, jag vet iallafall att nu slutar JAG anstränga mig.

Kan vara så ibland, men man klarar sig alltid, även om det kan vara tungt.
Man vet att det finns en punkt där man känner sig trygg, men det är oftast där man blir sårad.

Så tänk till innan du "andas ut".

Vill inte förstöra för dig, vill inte förstöra för mig heller. Därför!
Men jag vet ju inte, sluta vela.
Vad gör jag? Vad bör jag göra?
Har jag gjort för mycket?
Har du gjort för mycket?

Just nu känns det som att jag var inspirationen till serien "LOST".
Är jag känslokall eller är du inte tillräcklig? Finns nämligen inga känslor inblandade... än så länge!

Note to self: Jojo

Blir bara glad av att se hur vidspritt Mega man 2 är, finns många fina remixer och många roliga videor. Blir så jäävla pepp av Duane & BrandO's "remix". Måste lära mig spela sånt här, kanske på gitarren?

Oh come on Mega, don't be sour!
What I lack with speed, I make up for in POWER!

Lite mer än 2 år senare... Herregud..

Otroligt...
Jag kollar på det här och tänker "Otroligt"...

Var man så otroligt mogen på den tiden, eller var man bara så oseriös?
Man blir lite nostalgisk och får lite ångest över hur lätt allting kändes back then..

Jaha, undra om man ska börja blogga på riktigt då... det är inte riktigt min grej, men får väl se hur det går.

Hejpåre!

Snelz

Jag undrar hur världen skulle se ut om sniglar var typ sjukt stora. Typ som människor ungefär.

Tänk att möta en snigel inne på LIDL och typ... hälsa lite på den. Fan vad skumt. Fast inte om det vore normalt.

Det skulle ju bli slemmigt också, jobbigt. Fast om de vore så stora kanske de skulle ha kläder på sig?

Och hur skulle de kunna jobba på posten?!